måndag 29 oktober 2012

Förmedla kulturarv - var, hur, vem?


En snabb påminnelse om RAÄs inspirationsseminarium om Wikipedia som hålls i Stockholm måndagen den 5:e november. Det går fortfarande att anmäla sig till det seminariet, eller till slutseminariet den 30:e november då arbetsgruppen ska presentera resultatet av projektet som försöker hitta bra lösningar för att få ihop Wikipedia och kulturarvsdata. Vi behöver helt klart fler utbildade arkeologer och historiker som hjälper till med att bygga upp Wikipedia och kvalitetssäkra artiklar så att de inte uteslutande baseras på folkhögskoleböcker från 50-talet eller ett par tidningsartiklar på nätet. Om man har frågor, funderingar eller farhågor kring att ge sig in i detta så är det väl utmärkt att kunna ventilera detta på seminariet.


Digisam är samverkansorganisationen för digitalisering och förmedling av kulturarvsdata och de hade nyligen en träff i Jönköping där de diskuterade sociala medier. På deras blogg redogör de för de inbjudna talarna. En av dem var Anton Johansson, entreprenör, som
...gav sin bild av några av de utmaningar museerna står inför och sa att det är viktigt att inte bara fokusera på de sociala medierna utan sätta in dem i den komplexa strukturen för hur och med vilka verktyg vi kommunicerar.
Anton pläderade för att vi måste våga släppa in andra aktörer innanför väggarna på kulturarvsinstitutionerna. Varför skulle t.ex. inte en intresserad privatperson få utrymme att lägga upp och hålla egna guidade visningar, sa Anton och lyfte fram Gidsy som exempel.
Jag förstår tanken och den kan vara mycket bra, åtminstone när det gäller personer med god lokalkännedom som  verkligen kan skapa engagemang kring en plats. Men det är också ett potentiellt problem då det finns många som mycket gärna skulle vilja guida och förmedla sin bild, men den bilden kan vara bristfällig, felaktig eller t.o.m. skadlig när vi talar om kulturarv och tillhörighet och "svenskhet". Vilka krav måste vi kunna ställa om vi ska ge dom vårt formella förtroende och hur följer vi upp detta? Vi får inte vara naiva i den här frågan. Och vi får inte underskatta hur komplext det är och vikten av att ha gediget utbildade och pedagogiskt skickliga yrkesmänniskor inom detta fält.
 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
 
 

8 kommentarer:

Henrik Summanen sa...

Jag tror att det är av vikt att vi låter vem som helst vara en del av den offentliga berättelsen. Det är mycket viktigare att alla känner att de får vara en del av allas vår historia än att allt som sägs på våra museer är helt korrekt ("helt korrekt" är f ö ett relativt begrepp, vilket den kritiska forskningen gjort fullkomligt klart). Om man släpper in andra att guida, tolka och berätta själva - något som inte är förbjudet idag, men knappast är kutym - skulle man omforma museerna från en offentlighetens röst kring vårt förflutna, till en plats för samtal kring identitet. Jag upplever det som ganska besvärande att det fortfarande finns en uppfattning från museernas sida att man har som uppgift att "lära ut" hur det var förr. Det blir ännu mer besvärande med propåer från politiken där besynnerliga tolkningar av de för tillfället aktuella politiska trenderna ska basuneras ut av museerna. Jag ser mycket hellre en museivärld där man uppmanar till dialog, där man möter allmänheten, där man problematiserar och där man skapar nyfikenhet kring vad det här egentligen handlar om. Det är på inget sätt "viktigt" att historien berättas på ett korrekt sätt, men det är på många sätt viktigt att vi som lever här och nu når förståelse kring olika synsätt på hur mänskligt liv kan se ut - så att man kan bilda sig en egen uppfattning.

Erfaranheten visar att det som händer om man inte tar dialogen när den kommer, är att den flyttar någon annanstans. Man kan fortsätta att mässa i sitt tempel, trots att ingen är där. Men ärligt talat så är det ju bättre att förflytta sig till de arenor där folk diskuterar de här sakerna. Museitjänstemännens uppdrag är väl knappast knutet till en byggnad? Och om det nu är det, varför nyttjar man inte den fenomenala situationen att man omformar denna lokal till en plattform för dialog och förståelse istället för att hålla borta de som kanske är den viktigaste gruppen att föra en dialog med - de som har åsikter och gärna yttrar dem offentligt.

Anonym sa...

Till Henrik Summanen: Jag håller inte med dig att det inte är viktigt att historien berättas på ett korrekt sätt. Det är faktiskt viktigt att den historia som det berättas om är baserad på de senaste forskningsrönen och inte bara på allehanda hugskott som folk kan ha.
Visserligen är det bra med en dialog men man bör väl ändå försöka hålla sig någorlunda till den verkligehet som arkeologiska och historiska material visar. Annars riskerar man ju att hamna i Bob Lind-träsket.

Lars

Åsa M Larsson sa...

Henrik - det du säger låter fint men det är faktiskt inte alls vad den överväldigande majoriteten vill. De är hjärtligt trötta att mötas av "vad tycker du" av kulturarvsarbetare. Därför vänder de sig till berättare som låter säkra, övertygande. Bob Lind är den minst dåliga de kan vända sig till - det finns åtskilliga ute i landet villiga att berätta hur det står till med "svenskar" och "vår" förhistoria.

De har dessutom RÄTT att vänta sig mer än undfallenhet. Vi kan lägga ned arkeologin som universitetsämne i så fall och fokusera på pedagogik helt och hållet.

Vad jag tycker är viktigt är att vi försöker leta upp så många aspekter av historien/förhistorien som möjligt. Inte bara berättandet om nationsstaten/genetiska kopplingar utan om alla delar av samhällena, alla sorters individer, allt från handel och resor, till att skaffa mat, till hur man byggde hus och drog vatten, lekte, spelade, slogs, intrigerade, tillverkade, dyrkade och sörjde.

Och naturligtvis ska man använda kunskapen som finns hos allmänheten. Vågar påstå att uppdragsarkeologer gör det i större utsträckning än många andra för när vi utreder och inventerar så intervjuas bönder och boende so visar vad de hittat, vi pratar med hembygdsförbunden och håller föredrag. Bara för att de vill dela med sig av vad de vet, betyder det inte att de inte vill veta vad vet.
Om du förstår hur jag menar.

Henrik Summanen sa...

Jag tror att ni båda missförstår mig. Jag tycker att det är mycket viktigt att museerna utgör en forskningens och vetenskapens röst i dialogen kring historien. Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att folk känner att museerna är "deras". Om de inte tycker det kommer de inte att vara där, och då kan man lägga ner museerna. Balansgången (dvs dialogen) är det svåra, och jag tror att förbud mot att vem som helst får guida på ett museum är direkt kontraproduktivt, och ger massa badwill. Det viktiga är väl inte vem som guidar, utan vem man lyssnar på?

Och sen så har jag en outtröttlig uppfattning att "folk" gärna lyssnar på den som kan något, och inte den som hittar på :) Det ska vi inte heller glömma bort. Men idag underskattar man massans kraft. Man behöver tänka mer som Wikipedia på museerna, kanske är ett kortare sätt att säga vad jag menar.

Henrik Brändén sa...

Det är väl självklart att det är bra att ha en ödmjuk ton när man kommer från forskarvärlden och inte bara skriva folk på näsan att nu vet vi faktiskt att det är så här, utan istället säga att när man gjort den undersökningen fick man det här resultatet, och det tolkar de flesta i branschen så här ..., och att hitta sätt att säga det i dialog med dem som inte är forskare men ändå har tankar och föreställningar om ens ämne.

Men det passar väl som hand i handske med tanken att forskare ska ge sig ut ur de akademiska elfenbenstornen, och möta de kunkapsintresserade människorna på de platser där de idag befinner sig. T ex Wikipedia!

Henrik Summanen sa...

Jag ska ge ett exempel från verkliga världen. Under perioden 2000-2006 var jag ansvarig för ett forum för entusiaster inom återskapande av historia, då drivet av Historiska museet. Det kom ganska ofta in frågor kring hur man skulle göra olika detaljer i t ex vikingatida dräkt, och när jag tyckte att det var kvalificerade frågor som förmodligen skulle besvaras bäst av experterna på museet (som ju faktiskt hade hand om sajten) dirigerade jag ibland dessa frågor dit jag tyckte att de hörde hemma. Tyvärr fick jag många gånger svar som detta exempel:

"Hej, jag undrar hur man tillverkar en (valfri vikingatida tingest) på historiskt korrekt sätt, någon som vet"

och svaret från experten på Historiska museet såg ut så här:

"Om detta kan man läsa i (valfri titel från 30-talet, på tyska, 400 sidor)"

Ibland var svaret lite längre och hade en generell underton av "besvära mig inte mer med dina naiva frågor". Oftast fick jag inget svar alls. Samma forskare kunde ägna timmar åt enskilda privatpersoner som skrivit omfattande (men lika "simpla") frågor i ett pappersbrev.

Det är med detta i facit jag tänker att man kan ägna mer tid åt en hungrig massa, och lägga mer tid på att få DEM att utveckla sitt eget kunnande, och mindre åt en trång men (upplevd) akademisk värld. Det är en ren inställningsfråga.

Lotta sa...

Ang. Wikipedia & museer:
Centralmuseerna och Wikipedia samarbetar kring att museer ska finnas mer på Wikipedia. Vi är en hel del som i detta nu arbetar med detta, bla på Historiska museet. Både gällande texter och bilder (Wikimedia).

http://www.mynewsdesk.com/se/view/pressrelease/centralmuseerna-wikipedia-sant-765888

Lotta Fernstål, Historiska museet

Åsa M Larsson sa...

@Lotta - Det är verkligen ett jättebra initiativ!