måndag 27 juli 2009

Mitt andra två-dimensionella liv

Comic-Con San Diego håller på att avslutas i dag - ett konvent för seriefantaster som sedan 70-talet utvecklats till ett totalt monster med 100.000 besökare och Hollywoods främsta stjärnor i kö för att sälja in de senaste film-, TV-, spel-produkterna till geeksen som regerar i viral marketing på nätet. Förutom mängder av utställnings- och försäljningsställen så förekommer också en uppsjö paneler om allt mellan himmel och jord och underjord. Om man som jag inte har en chans att ta sig iväg på jippot så kan man under en lunchpaus roa sig med att läsa artiklar, livebloggar och tweets från dessa.

Newsarama finns ett intressant reportage från en session om kvinnor inom Marvel. Riktiga kvinnor alltså, som jobbar med Marvels serier. Det rör sig om färgläggare (en extremt viktig uppgift numera), redaktörer och författare (fortfarande ganska ovanligt med kvinnliga tecknare av superhjälteserier). Artikeln återger lite vad de berättade om sin egen bakgrund, hur de hamnade i serievärlden och deras erfarenheter på jobbet. Under frågestunden togs frågan upp vad det beror på att så pass få tjejer läser serier (i USA - knappast i Asien där Manga är monumentalt stort), trots att filmer och TV-serier är jättepoppis bland tjejer. En sak som togs upp var vikten av serieaffären. För unga människor som börjar leta upp sina första serier är butiken och dess personal fortfarande jätteviktigt. Ett dåligt bemötande kan krossa ett gryende intresse, ett gott bemötande kan få det att växa.

Det vet jag av egen erfarenhet. Jag började visserligen läsa serier innan jag ens kunde läsa, mycket tack vare serieintresserad far och en mysig second-hand butik tvärs över Götgatsbacken där han bodde. Men när jag i tonåren började leta mig vidare i amerikanska och brittiska serier på egen hand var det en liten butik på Norrmalm som blev min tillflyktsort (tror den låg på Frejgatan). Framförallt en kille som jobbade där var hemskt trevlig. Inte överlägsen, alltför frågvis, för pushig, för avvisande. Han lät mig rota runt bland serierna och efter ett antal gånger, när han sett vad jag gillade, började han ge små råd utan att någonsin få mig att känna mig pressad att köpa nåt. Tack vare honom upptäckte jag både Sandman och Cerebus, särskilt den senare är nog den mest drabbande litterära upplevelse jag haft.

Under årens lopp har jag upplevt ett antal olika personligheter i serieaffärer, och en hel del av dem hade nog skrämt iväg mig om jag fortfarande var en osäker 14-åring. En del får mig att inte vilja komma tillbaka ens som vuxen och allt annat än osäker. Vissa verkar ta det som en personlig förolämpning att nån är där och pillar på deras tidningar. Det finns många vägar in i seriernas värld, men att ha goda guider som hjälper och inte stjälper är svårslaget.

Apropå det annonserar Sekventiellt att I Seriernas Värld organiserat av Serifrämjandet kommer ha en tävling för bästa nya barn/ungdomsserie. Pengar och (viss) berömmelse till vinnaren.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Inga kommentarer: